Tankar kring iPaden i verksamheten

Nu har det gått ett år sen iPaden kom in i vår verksamhet. Barnen, både de som var med från början och de som kommit in nya har tagit till sig tekniken. Frågan om vems tur det är kommer varje dag. Man skulle kunna ha trott att tjusningen och lite av nyhetens behag med iPaden borde ha börjat, men så är icke fallet. Den är lika efterfrågad av alla och nu har också de flesta funnit en favoritapp som de gärna spelar.
Ofta är det Sculpty, en blå liten figur som ändrar form beroende på hur många fingrar man sätter på skärmen. För att ta sig förbi olika hinder behöver man fundera på vilken form som passar bäst.
Raketen, det gäller att fyra av den så bra som möjligt för att den ska komma till rätt landningsplats. Annars får man börja om.
Det som man ser i valen av spelen är att många av våra femåringar väljer appar där de ställs inför någon form av problemlösning. Vi har ju arbetat mycket med just det i verksamheten och nu visar det sig alltså att barnen har tagit in just det tänket i användandet av apparna.
Det vi märkte var att vi har undervärderat barnens kompetens i vissa fall. De har klarat mer än vad vi kunde ha föreställt oss.
Just nu ritar våra femåringar legobitar i perspektiv. Det handlar mycket om att låta det vi gör i verksamheten genomsyra de appar som finns på iPaden. Självklart ska det finnas annat också baserat på deras intressen.
I reklamen för surfplattor finns inget genustänk från tillverkarna. De riktar sig mot alla. Detta har gjort att den är könsneutral. Här sitter killar och sminkar en ponny och tjejerna bygger robotar och ingen av barnen kommenterar det. iPaden har blivit en samlingspunkt utan konflikter för att alla barn vet vilken regel som gäller och den har aldrig ifrågasatts. Den som spelar bestämmer!
Barn som inte brukar säga så mycket, blir helt plötsligt väldigt talföra. De berättar vad de gör, hur de tänker, delar med sig av sina egna upplevelser.
Den har blivit en del i verksamheten, men bara som ett komplement. iPaden har inte ersatt något annat, men samtidigt gett barnen en möjlighet att få använda sig av dagens nya teknik.
För oss inom förskolan handlar det om lärande genom lek och att då få möjligheten att leka sig till erfarenhet av det nya i dagens IT-samhälle gör att barnen har en mer lättsam inställning.

Med iPaden i naturen och tankar om mitt arbete med fokus på barnen!

Nu har paddan följt med ut på gården flera gånger. iPad1 är kvar inne och den används mest till att spela på, göra små filmer och skriva.
iPad2 har vi använt till att ta naturbilder, kort på svampar, insekter och annat av intresse som barnen hittat på gården.
Just nu är det svampletning som är ett av intressena. Vi letar reda på en del olika svampar. Sen lägger vi ut dem på brickor och tittar mer ingående på hur de ser ut. Vilka former har den, sopp eller skivling, färg, storlek och sen ser vi om vi kan hitta den i svampappen.
Samma sak gällde de blommor vi hittade i somras. Först färg, sen hur många blad blomblad den hade, formen på dem, hur såg den ut i mitten och storlek.
Nu går det att göra samma sak med löven fast nu fotar vi dem och sen letar programmet upp de som liknar den mest och sen är det samma sak där. Vilken nyans har den gröna färgen, hur många flikar, hur ser ådrorna ut och storleken.
Det finns så mycket vad gäller matematiken i naturen. Det gäller bara att hitta det och göra det intressant för barnen. De bläddrar hellre på iPaden än i den tjocka svampboken. Självklart har vi inte valt bort böcker för paddan utan den är mer som ett komplement i verksamheten. Den tillhör ju den nya tidens teknik och barnen behöver få ta del av båda världarna. Vi kan inte välja bort det ena för det andra utan måste visa på hur de kan tillägna sig båda.
De bilder vi tar kan vi sen sitta och titta på, låta barnen berätta om vad de såg. Med hjälp av zoomen kan vi rikta fokus mot olika delar i bilden och förstora upp det mest intressanta. Det är viktigt att barnen lär sig att delge varandra sitt tänkande, dela med sig av sina slutsatser, sitt berättande....
Det ger också mig som pedagog en chans att se vad de verkligen såg och intresserade sig för, om det är något vi kan gå vidare med, kanske något jag behöver skaffa mig mer information kring för att kunna leda barnen vidare i sitt utforskande.
Har vi bilderna i laptopen kan jag spela in vad de säger eller filma dem via paddan. Då är det lättare att sen verkligen se och höra var deras fokus låg, men också på hur jag som pedagog interagerar med barnen.
Ställer jag rätt sorts frågor som leder samtalet vidare?
Ligger fokus på vad barnen vill veta eller på vad jag tycker de behöver veta?
Barnen behöver få nya begrepp och utmaningar som leder dem framåt, men där deras intresse ligger till grund inför det fortsatta arbetet.

Materialet och genus!!

I våras möblerades det om inne på min avdelning. Ungefär en 35% av allt som fanns där tidigare togs bort och nu blev det mer tänk kring vilket material som skulle finns kvar, vilket som gick hand i hand och vilka som absolut inte pasade ihop.
Tänket fanns också kring hur vi avkodar materialet och gör alla rum tillgängliga för alla barn. Hur vill vi att rummet ska tilltala barnet, vilken tanke har vi med att sätta ihop visst material?
Förut talade materialet om för barnen vad det skulle användas till, det var redan färdigt i sin konstruktion. Nu använder vi oss av material som är föränderligt och avkodat. Det blir vad jag vill att det ska vara för stunden, det som passar in i min lek och mitt utforskande just nu för det är just det materialet som sätter igång läroprocesser och meningsskapande hos barnen.
En dag byggde barnen en hel värld med hjälp av dockmöbler, tågbana och klossar. Det som skedde i deras vardag, visade sig i leken. De blandade egna erfarenheter med sådant de sett på tv och film.
Lego är något som ofta pojkarna byggde med förut, men det har ändrat på sig helt. Nu står flickorna där och bygger lika mycket. Hur kommer det sig? Kan det vara som så att vi kvinnliga pedagoger är där och bygger, vilket vi inte var förut. Vi sätter ingen stämpel på att det är bara för pojkarna när vi börjar bygga.
Jag stod en dag ute och spelade fotboll med pojkarna och det tog inte lång tid förrän flickorna kom och ville vara med.
Om vi som vuxna hela tiden bryter könsmönstret, kanske barnen också kan komma ifrån tänket om vad som är flick- och pojksaker, lekar, färger.
En kollega kom en dag i en rosa t-shirt. Nu hör det till saken att han är kille. Reaktionen från barnen var inte att vänta på sig. Man kan ju inte ha rosa om man är kille. Vi frågade barnen varför och det visade sig att ingen kunde egentligen svara på det. Nu är det ingen längre som reagerar.
Det var mamma- pappa- barn lek och en av killarna ville vara mamma. En flicka reagerade direkt med att han kan ju inte vara mamma för han är ju pojke. I verkliga livet ja, där hade hon rätt, men i leken är allt möjligt och får vi barnen att sudda ut stereotypa könsmönster i leken, försvinner tänket om pojk- och flicksaker.
Barnen matas via all media med det, så om vi kan göra förskolan till en plats som jobbar mot det stereotypa tänket,  ge barnen möjligheten att få leka med vad de vill utan att bekymra sig om vilken sorts leksak eller lek det är!

Tankar om arbetet med iPaden hösten 2011...

I höst kommer det nya barn till avdelningen som inte har använt sig av en iPad, men vissa barn är vana vid sina föräldrars iPhone däremot. Jag måste börja med att ta bort en massa appar från 1:an och fokusera på att det finns de som tränar touchskärmens funktion. När barnen behärskar tekniken, så är det dags att lägga till nya som utvecklar deras kunnande. Viktigast av allt är att det är roligt!
Nu har vi två stycken på avdelningen. Både 1:an och 2:an.
I höst kommer de nya barnen få jobba med ettan och de med mer vana på tvåan.
Programmen kommer vara olika, då de som hållt på sen i höstas behöver mer utmanande program. De kommer att få appar som baserar sig på olika sorters problemlösningar. Jag vill att våra barn ska få mötas av det i olika former och självklart i vardagen. Ställs man inför ett problem ska det kännas som att det är något jag vill försöka lösa och det ska kännas som om det äär en vana att göra det. Med det tankesättet hoppas jag att när barn ställs inför problemlösningar i skolan så som matematik ska det inte kännas som något jobbigt. Tyvärr är det fler barn idag som har det jobbigt med just det ämnet i skolan. Kan vi i förskolan arbeta förebyggande, så är det självkart att vi ska det. På alla olika sätt som går. Då är iPaden ett bra komplement.
Språket är också något so m vi kan arbeta med. Barnen har haft så kul när de pratat med djuren som upprepar det de sagt, när de spelat in sina småfilmer med sitt eget berättande till. Allt som locker barnen till att använda språket och öka deras ordförråd, meningsbyggnader o.s.v ska vi också arbeta vidare med och som jag skrev förut så är iPaden ett bra kompliment.
Jag har också märkt att barn som har svårt att koncentrera sig är väldigt fokuserade när de sitter vid iPaden. De har fått arbeta med appar som berör något de är intresserade av. Jag satt en dag med ett barn och tittade på bilder av olika dinosaurier där man även hörde deras läten. Det ledde till mycket berättande om vad de gjorde, bodde och åt, vem som var stark och vad de var bra på. Allt var baserat på barnets eget tänk, men vilket berättande. Det är just detta jag vill komma åt och med iPaden finns möjligheterna.
Det som behövs är tid, tid att lyssna på var barnens fokus och intresse ligger och tid att söka efter appar som sen måste testas. Alla appar jag presenterar för barnen har jag provat själv. Ha en skön sommar och bloggandet fortsätter i höst!!!

Från app till egen lek!!

Några barn hade spelat Angry Birds Rio på iPaden. Jag tycker det är ett spel som tränar barns problemlösning och samtidigt är det rolig. Det kräver att man skjuter iväg fåglarna i rätt vinkel och träffar på rätt ställe. Ganska så klurigt!
Samma barn satt senare i sanden vi har inne på avdelningen och byggde med stenarna. Diskutionen gick kring vad de skulle kasta och jag blev nyfiken på vad de höll på med, så jag gick fram och frågade.
- Vi leker Rio och har byggt grodornas gömställe!
- Men vi vet inte vad vi ska kasta iväg som fåglar för vi får ju inte kasta sten.
- Nä, för då kan det göra illa nån om man kastar på nån.
 
Jag frågade vad de skulle behöva och bad dem kika runt på avdelningen. De gick iväg och kom tillbaka med kaplastavar och kapsyler.
De byggde upp små hus med stenar och kaplastavarna och sen använde de kapsylerna som fåglar. De kastade och försökte pricka husen för att få ner dem, precis som i spelet.
De byggde upp husen svårare för varje gång, för det var så det var i spelet förklarade ett barn. det blir svårare och svårare tills man fått omkull ledargrodan. Sen har man vunnit!
Det är så spännande att se att barnen tar iPaden till en annan nivå på eget initiativ och på sitt eget sätt.

Paddan och fåglarna!

Härom dagen tog jag ut iPaden på gården och satte mig med några barn. Vi satt och lyssnade på de vanligaste svenska fåglarna.
När vi lyssnade på gråsparven fick vi svar från trädet och barnen hörde att det var samma fågel. Vi lyssnade länge.
Sen lyssnade vi på skrattmåsen och då berättade ett barn att det är en sån där dum fågel som tar brödet från ankorna när man matar dem.
Kajorna sitter bara i trädet som skriker, så dom tycker jag inte om, förklarade ett av barnen. Min pappa säger att dom bara smutsar ner hans bil jämt. De bajsar på den!
Den sista kommentaren utlöste en skrattsalva!!
Den där fågeln känner jag igen. Det är en skata.
Ja, den är vit och svart.
Duvor finns på stan. Jag brukar jaga dom och då blir min mamma arg på mig.
Jag med jaga duvor! Vi mata ankor!
Sen följde massor med olika berättande om barnens upplevelser av fåglar.
Vissa av de appar jag laddat ner leder verkligen till ett otroligt berättande av barnens erfarenheter och det de upplevt eeler hört. Språket är en otroligt viktig bit i förskolan, då många av barnen har ett annat modersmål än svenska. Allt som lockar dem till berättande ska vi utveckla och arbeta vidare kring.
 

Paddagogik

När jag började mitt arbete med att använda iPaden med barnen var tanken den att de skulle få lära sig den nya tekniken utan att behöva känna att det är något skrämmande. Den ska finnas som ett naturligt inslag i verksamheten, ett komplement.
På sidan 6 i den reviderade läroplanen står det: ” Förmåga att kunna kommunicera, söka ny kunskap och kunna samarbeta är nödvändigt i ett samhälle präglat av ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt.”
Ny teknik kommer hela tiden och det är i förskolan som barnen behöver få möta denna, lära sig och ta del av den genom lek och utforskande. Barn tar sig an den nya tekniken med en nyfikenhet och lust att lära om de bara får chansen. De provar sig fram, tar hjälp av varandra och samarbetar. Den skapar nya konstellationer bland barnen och höjer vissa barns status just för att de lärt sig lite fortare och kan hjälpa till. För att det ska fungera behöver barnen visa hänsyn och respektera att den som spelar, är den som avgör vilka appar som ska användas. Det har gjort att barn som har haft svårt att kunna hävda sig helt plötsligt har sagt ifrån i en positiv bemärkelse och blivit respekterade för det av sina kamrater.
För de flesta barnen räckte det med att man visade hur det gick till en gång och sen var de i full gång, men några satt under en lång tid och ville bara titta på tills de kände sig säkra.
”- utveckla självständighet och tillit till sin egen förmåga.” (LpFö reviderad 2010, sid 8)
I en förskollärares roll finns ett ansvar för att barnen ges förutsättningar för utveckling och lärande, förmedla att det är roligt och meningsfullt att lära sig nya saker och ställas inför nya utmaningar som stimulerar lusten att erövra nya färdigheter, erfarenheter och kunskaper.
Om skolan mot de äldre åldrarna enbart ska ge barnen möjligheten att möta den nya tekniken är vi verkligen fel ute. Barnen behöver få möta den redan i förskolan för att få ett mer avslappnat förhållningssätt till den. Informationstekniken ska vara något som man ser som ett naturligt inslag i förskolan.
De appar som används ska både vara pedagogiska, men också roliga och vara delaktiga i barnens egen nutid. ”Verksamheten ska utgå från barnens erfarenhetsvärld…” LpFö En app baserad på en tecknad serie kan träna barnen i mer än man tror och behöver inte automatiskt väljas bort bara för den sakens skull.
Vissa appar öppnar upp för en dialog barn emellan, de samtalar om vad de gör och hur. De hjälps åt, har roligt tillsammans och tar del av varandras kunskaper. Ett socialt samspel växer fram. Barnen lär sig också att vara rädda om andras tillhörigheter. Av någon anledning ser barnen som att det är min iPad och de talar också om för varandra att de måste vara försiktiga med den för att de har fått låna den av mig. Jag har medvetet inte ändrat på detta då barnen lär sig visa respekt för andras saker.