Nu har paddan följt med ut på gården flera gånger. iPad1 är kvar inne och den används mest till att spela på, göra små filmer och skriva.
iPad2 har vi använt till att ta naturbilder, kort på svampar, insekter och annat av intresse som barnen hittat på gården.
Just nu är det svampletning som är ett av intressena. Vi letar reda på en del olika svampar. Sen lägger vi ut dem på brickor och tittar mer ingående på hur de ser ut. Vilka former har den, sopp eller skivling, färg, storlek och sen ser vi om vi kan hitta den i svampappen.
Samma sak gällde de blommor vi hittade i somras. Först färg, sen hur många blad blomblad den hade, formen på dem, hur såg den ut i mitten och storlek.
Nu går det att göra samma sak med löven fast nu fotar vi dem och sen letar programmet upp de som liknar den mest och sen är det samma sak där. Vilken nyans har den gröna färgen, hur många flikar, hur ser ådrorna ut och storleken.
Det finns så mycket vad gäller matematiken i naturen. Det gäller bara att hitta det och göra det intressant för barnen. De bläddrar hellre på iPaden än i den tjocka svampboken. Självklart har vi inte valt bort böcker för paddan utan den är mer som ett komplement i verksamheten. Den tillhör ju den nya tidens teknik och barnen behöver få ta del av båda världarna. Vi kan inte välja bort det ena för det andra utan måste visa på hur de kan tillägna sig båda.
De bilder vi tar kan vi sen sitta och titta på, låta barnen berätta om vad de såg. Med hjälp av zoomen kan vi rikta fokus mot olika delar i bilden och förstora upp det mest intressanta. Det är viktigt att barnen lär sig att delge varandra sitt tänkande, dela med sig av sina slutsatser, sitt berättande....
Det ger också mig som pedagog en chans att se vad de verkligen såg och intresserade sig för, om det är något vi kan gå vidare med, kanske något jag behöver skaffa mig mer information kring för att kunna leda barnen vidare i sitt utforskande.
Har vi bilderna i laptopen kan jag spela in vad de säger eller filma dem via paddan. Då är det lättare att sen verkligen se och höra var deras fokus låg, men också på hur jag som pedagog interagerar med barnen.
Ställer jag rätt sorts frågor som leder samtalet vidare?
Ligger fokus på vad barnen vill veta eller på vad jag tycker de behöver veta?
Barnen behöver få nya begrepp och utmaningar som leder dem framåt, men där deras intresse ligger till grund inför det fortsatta arbetet.
måndag 26 september 2011
Materialet och genus!!
I våras möblerades det om inne på min avdelning. Ungefär en 35% av allt som fanns där tidigare togs bort och nu blev det mer tänk kring vilket material som skulle finns kvar, vilket som gick hand i hand och vilka som absolut inte pasade ihop.
Tänket fanns också kring hur vi avkodar materialet och gör alla rum tillgängliga för alla barn. Hur vill vi att rummet ska tilltala barnet, vilken tanke har vi med att sätta ihop visst material?
Förut talade materialet om för barnen vad det skulle användas till, det var redan färdigt i sin konstruktion. Nu använder vi oss av material som är föränderligt och avkodat. Det blir vad jag vill att det ska vara för stunden, det som passar in i min lek och mitt utforskande just nu för det är just det materialet som sätter igång läroprocesser och meningsskapande hos barnen.
En dag byggde barnen en hel värld med hjälp av dockmöbler, tågbana och klossar. Det som skedde i deras vardag, visade sig i leken. De blandade egna erfarenheter med sådant de sett på tv och film.
Lego är något som ofta pojkarna byggde med förut, men det har ändrat på sig helt. Nu står flickorna där och bygger lika mycket. Hur kommer det sig? Kan det vara som så att vi kvinnliga pedagoger är där och bygger, vilket vi inte var förut. Vi sätter ingen stämpel på att det är bara för pojkarna när vi börjar bygga.
Jag stod en dag ute och spelade fotboll med pojkarna och det tog inte lång tid förrän flickorna kom och ville vara med.
Om vi som vuxna hela tiden bryter könsmönstret, kanske barnen också kan komma ifrån tänket om vad som är flick- och pojksaker, lekar, färger.
En kollega kom en dag i en rosa t-shirt. Nu hör det till saken att han är kille. Reaktionen från barnen var inte att vänta på sig. Man kan ju inte ha rosa om man är kille. Vi frågade barnen varför och det visade sig att ingen kunde egentligen svara på det. Nu är det ingen längre som reagerar.
Det var mamma- pappa- barn lek och en av killarna ville vara mamma. En flicka reagerade direkt med att han kan ju inte vara mamma för han är ju pojke. I verkliga livet ja, där hade hon rätt, men i leken är allt möjligt och får vi barnen att sudda ut stereotypa könsmönster i leken, försvinner tänket om pojk- och flicksaker.
Barnen matas via all media med det, så om vi kan göra förskolan till en plats som jobbar mot det stereotypa tänket, ge barnen möjligheten att få leka med vad de vill utan att bekymra sig om vilken sorts leksak eller lek det är!
Tänket fanns också kring hur vi avkodar materialet och gör alla rum tillgängliga för alla barn. Hur vill vi att rummet ska tilltala barnet, vilken tanke har vi med att sätta ihop visst material?
Förut talade materialet om för barnen vad det skulle användas till, det var redan färdigt i sin konstruktion. Nu använder vi oss av material som är föränderligt och avkodat. Det blir vad jag vill att det ska vara för stunden, det som passar in i min lek och mitt utforskande just nu för det är just det materialet som sätter igång läroprocesser och meningsskapande hos barnen.
En dag byggde barnen en hel värld med hjälp av dockmöbler, tågbana och klossar. Det som skedde i deras vardag, visade sig i leken. De blandade egna erfarenheter med sådant de sett på tv och film.
Lego är något som ofta pojkarna byggde med förut, men det har ändrat på sig helt. Nu står flickorna där och bygger lika mycket. Hur kommer det sig? Kan det vara som så att vi kvinnliga pedagoger är där och bygger, vilket vi inte var förut. Vi sätter ingen stämpel på att det är bara för pojkarna när vi börjar bygga.
Jag stod en dag ute och spelade fotboll med pojkarna och det tog inte lång tid förrän flickorna kom och ville vara med.
Om vi som vuxna hela tiden bryter könsmönstret, kanske barnen också kan komma ifrån tänket om vad som är flick- och pojksaker, lekar, färger.
En kollega kom en dag i en rosa t-shirt. Nu hör det till saken att han är kille. Reaktionen från barnen var inte att vänta på sig. Man kan ju inte ha rosa om man är kille. Vi frågade barnen varför och det visade sig att ingen kunde egentligen svara på det. Nu är det ingen längre som reagerar.
Det var mamma- pappa- barn lek och en av killarna ville vara mamma. En flicka reagerade direkt med att han kan ju inte vara mamma för han är ju pojke. I verkliga livet ja, där hade hon rätt, men i leken är allt möjligt och får vi barnen att sudda ut stereotypa könsmönster i leken, försvinner tänket om pojk- och flicksaker.
Barnen matas via all media med det, så om vi kan göra förskolan till en plats som jobbar mot det stereotypa tänket, ge barnen möjligheten att få leka med vad de vill utan att bekymra sig om vilken sorts leksak eller lek det är!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)