Materialet och genus!!

I våras möblerades det om inne på min avdelning. Ungefär en 35% av allt som fanns där tidigare togs bort och nu blev det mer tänk kring vilket material som skulle finns kvar, vilket som gick hand i hand och vilka som absolut inte pasade ihop.
Tänket fanns också kring hur vi avkodar materialet och gör alla rum tillgängliga för alla barn. Hur vill vi att rummet ska tilltala barnet, vilken tanke har vi med att sätta ihop visst material?
Förut talade materialet om för barnen vad det skulle användas till, det var redan färdigt i sin konstruktion. Nu använder vi oss av material som är föränderligt och avkodat. Det blir vad jag vill att det ska vara för stunden, det som passar in i min lek och mitt utforskande just nu för det är just det materialet som sätter igång läroprocesser och meningsskapande hos barnen.
En dag byggde barnen en hel värld med hjälp av dockmöbler, tågbana och klossar. Det som skedde i deras vardag, visade sig i leken. De blandade egna erfarenheter med sådant de sett på tv och film.
Lego är något som ofta pojkarna byggde med förut, men det har ändrat på sig helt. Nu står flickorna där och bygger lika mycket. Hur kommer det sig? Kan det vara som så att vi kvinnliga pedagoger är där och bygger, vilket vi inte var förut. Vi sätter ingen stämpel på att det är bara för pojkarna när vi börjar bygga.
Jag stod en dag ute och spelade fotboll med pojkarna och det tog inte lång tid förrän flickorna kom och ville vara med.
Om vi som vuxna hela tiden bryter könsmönstret, kanske barnen också kan komma ifrån tänket om vad som är flick- och pojksaker, lekar, färger.
En kollega kom en dag i en rosa t-shirt. Nu hör det till saken att han är kille. Reaktionen från barnen var inte att vänta på sig. Man kan ju inte ha rosa om man är kille. Vi frågade barnen varför och det visade sig att ingen kunde egentligen svara på det. Nu är det ingen längre som reagerar.
Det var mamma- pappa- barn lek och en av killarna ville vara mamma. En flicka reagerade direkt med att han kan ju inte vara mamma för han är ju pojke. I verkliga livet ja, där hade hon rätt, men i leken är allt möjligt och får vi barnen att sudda ut stereotypa könsmönster i leken, försvinner tänket om pojk- och flicksaker.
Barnen matas via all media med det, så om vi kan göra förskolan till en plats som jobbar mot det stereotypa tänket,  ge barnen möjligheten att få leka med vad de vill utan att bekymra sig om vilken sorts leksak eller lek det är!