Lärande i förskolan...

Det har startat mången diskussion om hur vi på bästa sätt kan lära barn skriva och läsa. Generellt brukar intresset komma bland fem åringarna, men också både tidigare och senare.
Förr om åren satt barnen med olika färdigtryckta stenciler med bokstäver, labyrinter, prick-prick. Det togs bort, men nu finns de som appar istället. 
Vad är då skillnaden?  
Jo, nu klarar alla barn av att använda sig utav det materialet och det blir på ett roligare sätt. Alla barn klarar inte av skriva med en penna, de satt och kämpade med sina bokstäver och när något känns för svårt, ja då är det lätt att tappa både intresse och fokus.
Vi har ett skrivprogram på vår dator och under en tids observation av vilka som använde det, kom jag till insikt om att flera av våra då 3 åringar kunde stava till sitt namn. De gick ut och tittade på sin hylla hur deras bokstäver såg ut gång på gång och fick till det rätt. Skrev de fel, så märkte de oftast det själva och rättade till det. 
Barnen har inte bara kommit till insikten om hur deras namn ser ut, utan också att de består av olika symboler, i det här fallet bokstäver.
De jämför sina namn och påtalar att de har likadana bokstäver som kompisen. 
När de kunde sitt, så började de skriva andras också. Ofta sitter de två och klurar ihop, diskuterar och ibland går de bort tillsammans och tittar, ibland bara en.
De visar och ändrar. 
Tänk vilken läroprocess det blir att kunna sitta tillsammans med någon och få dela sina kunskaper med varandra. Barn lär sig snabbt vem som är bra på vad och vilken kompis de ska be om hjälp.
Om vi kan få barnen att se till varandras styrkor och hur de ska ta hjälp av det i olika situationer som uppstår har vi kommit en bra bit på vägen. 
De satt och ritade legobitar ur perspektivaspekten och ett barn blev klar lite före. Några barn uppfattade det och bad henne om hjälp med en av linjerna som de märkte blev fel.
Hon berättade hur hon gjort och sen hjälptes de åt. 
Jag har märkt att barnen i den barngruppen jag arbetar med nu hjälper varandra mycket mer nu än tidigare. Kan vara en effekt av att barngrupperna blir större och att vi vuxna inte hinner finnas till hands lika fort, men också det att vi uppmärksammat barns hjälpande på ett annat sätt än tidigare och uppmuntrat det i mycket större utsträckning. Jag ber barnen mer om hjälp nu än förut med saker som ökar deras självförtroende. Mycket skulle jag kunna göra själv, men det finns egentligen ingen bra anledning till varför jag skulle göra det.
En dag bad jag två barn gå in på den andra avdelningen och be om att få låna en hålslagare och häftapparat. 
Ett av barnen tittar på mig när jag gör hål i pappret och utbrister:
- Du gör hål i pappret fast du slår det inte!
Språket är en så pass viktig del av vårt samhälle, inte bara att kunna tala det utan att förstå, skriva och läsa.
Vi lägger mycket av grunden redan i förskolan och det är så viktigt att vi uppmuntrar barnen i det redan från det att de börjar hos oss.
Vi behöver också göra barnen medvetna om de läroprocesser som händer, ge dem tid att få reflektera och även dela med sig till andra. Om vi kan få barnen att se till det positiva hos varandra och våga ta hjälp/ hjälpa är vi på väg mot ett annat samhälle än det vi har idag.